Calendar
Title and navigation
Title and navigation
november 2018
november 2018
 mtotfls
442930311234
45567891011
4612131415161718
4719202122232425
48262728293012
493456789

Folklore och vidskeplighet

Fiskarbefolkningens föreställningsvärld handlade mycket om vädrets makter och de olika förebud som
påverkade fisket. En del av detta var grundat på mångåriga erfarenheter av moln, vindar, himlens
färg m m men ända fram till 1900-talets början där fanns även inslag av vidskepelse.

Blekan, sydvästblekan eller Ådalsblekan framträdde som ett blågrått, ljust molntäcke vid horisonten,  ofta vid solnedgången. Den ansågs förebåda omslag till hård sydvästlig vind och regn. När den låg längre
åt söder kallades den sydligblekan, som ansågs dra till sig den nordanvinden. Östanvinden eller ”glisan” vid horisonten medförde regn och ostadigt väder.

Märkliga och oförklarliga händelser tolkades ibland som ”Väderbö” – ett förebud om dåligt väder. Som här, i berättelsen om en säljakt:

”Far min har berättat, att en gång när han jämte flera andra låg ute, sedan de satt sköta, hörde han svallvågor som slog mot stranden, trots att det var alldeles glasklart. Far min han anade vad det betydde, så han sade: 'Ji få göra, som ji vill, men nu tar jag opp å far hem'. Och det gjorde han. Sedan kom nordosten och den var så kraftig, att av de som voro kvar, kunde en del inte bärga redskapen. Om det var ett bö eller om det var som han hörde på långt håll kan jag inte säga”

(Fiskaren Karl Dundnin, f 1872)

Eller här, där ett litet havsrå uppträder:

”Det är en 40 år sedan. Jag var ute vid Lönnbådan och tog upp fiskeredskapen. Jag hade en kvinna med mig. Då vi seglade hem lyfte hon upp seglet och tittade föröver. Då fick hon se en man som satt i en liten, liten båt, men han hade segel som en stor båt. Hon gjorde mig uppmärksam på den där
underliga seglaren. Ja, jag såg den jag också. Det gick så ofantligt fort för honom. Vi såg honom en tio minuters tid, men då försvann den i mörkret söderut. Strax efter utbröt en den allra värsta storm och den gick i samma riktning, som den där seglaren farit. - Det var ingen riktig seglare, det där, utan det var
ett förebud till stormen och det seglade med den vind, som skulle komma. Därför gick det så fort”

(Fiskaren Per Wilhelm Dahlbäck, f 1834)

Men på Ulvön höll man sig även med ett sjörå:

”Det är en sjö här norr på ön. Den kallas Kvarnsjön. Vid den där sjön har det i alla tider varit rå och skrock. Det är en 15 år sedan. Jag var där uppe vid sjön och plockade bär. Bäst det var fick jag se en liten kort karl komma springandes och iväg upp i en tall. Han flög så förfärligt fort uppefter stammen. Då han nådde första kvistarna satte han sig och hånskrattade och så försvann han. Ögonblickligen därefter kom det en sån himmelens storm, att hela havet blev alldeles vitt. Det var en riktig orkan, men den höll i sig ett helt dygn. Den där synen, som jag hade, var ett förebud till stormen.”
(Lisa Dahlbäck, f 1857)

För att framkalla gott seglaräder så att man slapp den tunga rodden fanns olika knep:

”Gammalt tillbaks då dom var ute på sjön och ville ha bättre segelvind, så letade de reda på en levande lus, det var mera gott om den sorten på den tiden, och kastade den i sjön och sade: 'Blås Maja'. Jag har
själv varit med om det. Ett annat sätt att göra vind, som jag hört berättas, var att de i båten skulle ha en sak som de stulit hos någon. Hur det närmare gick till vet jag inte. Men jag har hört, att det enda det inte gick lyckligt med var om de stulit 'kesen' (löpmagen som användes vid ostberedning), ty av kesen blev det storm. I mitt minne har det hänt, att dom i masten på båten borrat ett hål och i det lagt in simblåsan av en strömming. På det viset trodde de, att de jämt skulle få lagom segelvind. Jag har själv sett, när de gjort så.”

(Fiskaren Nils Norberg, f 1865)