Saltströmming

Insaltning är en urgammal metod för att bevara fisk och annan mat. Saltströmmingen var tillsammans med den färska strömmingen en basföda i fiskarnas vardag och saltandet var därför ett normalt inslag i fiskaryrket. När den norrländska skogsindustrin växte från senare delen av 1800-talet uppstod en växande grupp av industriarbetare som till skillnad från bönderna inte producerade sina egna livsmedel. För dessa blev strömmingen en väsentlig del av basfödan - en del av den tidiga industrialismens folkhushåll.

Strömmingen sköljdes först i gelkar, gälades därefter i gelhon och las därefter i en stark lake - en så kallad blodlake som drar allt blod ur strömmingen varpå des skött blir vitt och rent. Ett dygn senare togs den upp och lades i kålfat och rissel för avrinning, lades därefter i kar och torrsaltades. Efter fyra dygn togs den upp och lades på fjärdingskaggar eller burkar med en ny stark lake. Klabbströmmingen kunde inte torrsaltas och lades istället i flera lakar.

Gelkar, geltråg och hoar tillverkades av urgröpta trädstammar, kålfat och risslor av flätade rötter
(”rottåga”). Redskap som dessa liksom tög (mantåg) tillverkades ofta av samer ("kustlappar") som uppehöll sig på ön sommartid.

​