De fyra årstiderna i Ulvöhamn
Fiskarhushållets arbetsår innehöll tre saker: fisket, förberedelser för fisket i form av reparationer, underhåll av redskap m m samt jakt.
Våren
Fågeljakt
Sjöfågel jagades mest under den tidiga våren. All slags sjöfågel jagades, vanligtvis med vettar. Eftersom jakten skedde längs havsstränderna byggde man upp särskilda gömslen av sten.
Lettning av nät
"Lettning" är ett fornnordiskt/dialektalt ord för färga. Lin- och bomullsfiskegarnen lettades för att de skulle bli mindre synliga i vattnet och inte ruttna, men även för att lättare kunna hållas rena från fiskslem och inte angripas av skorven - grundmärglan (Cancer Pulex).
Proceduren genomfördes på gistvallen vartannat eller vart tredje vår – ibland oftare. Man använde sig av särskilda järngrytor eller ”lettpannor” som ägdes av hamnlaget och hyrdes ut till fiskarna. Till ingredienser i lettkokningen använde man avbarkad och soltorkad björknäver eller kottar som stöttes i småbitar och ibland blandades med bark av hägg. En tredje ingrediens var stark lut som kokades av sot från den öppna spisen. När den befriats från kvardröjande aska blandades den med tre fjärdingar av barken. Alltsammans fick nu koka i tre timmar varefter barken silades bort. Den färdiga och ännu varma letten hälldes därefter över i ett lettkar där näten nedlades och erhöll sin bruna färg. Avrinningen skedd i en särskild lettränna från vilken den kvarvarande letten rann ned i lettgrytan. För att ösa upp letten ur grytan användes en särskild träskopa.
Leonard Lundgren i Trysunda lettar nät
På 1950-talet ersattes bomullsgarnet med nylon och därmed
upphörde lettningen och kvarvarande lettpannor har fyllts med jord och blommor
i Ulvöhamn. Den här lettpannan har skänkts av en fiskarättling från Fanbyviken i
Grundsunda socken. I museisjöbodens båthus hänger en mer än hundra år gammal
lettränna som kommer från Ultrå i Grundsunda socken.
Med nylonnäten behövdes inte gistvallen med gistgården längre
för att torka fiskeredskapen. (Gista är
ett fornnordiskt ord för torka.)
Notrodd
Till förberedelsearbetet under våren hörde även att rensa upp notdragningsplatserna från stenar, stockar och annat som kunde skada fisknoten.
"På våren, sedan isen gått upp och man börjat med notrodden, fick man en sorts strömming, som kallades isströmming. Den hade mjölke eller rom och gick upp och lekte efter stränderna. Denna vårlekande strömming kunde vara både äldre och yngre; den var alltid ojämn i storleken. Senare på våren fick man springströmming. Den var jämnare i storlek, en fet och bra strömming. Springströmmingen var skarp, dvs. den hade inte mjölke eller rom."
(Kjell Söderberg, Ulvöhamn – två bilder ur ett fiskeläges historia)
Sommarhalvåret
Lottning av fiskeplatser
Ett viktigt moment i fiskesäsongens förberedelse var det årliga sammanträdet i maj när hamnlaget fastställde notlagens och skötkroklagens sammansättning och lottade ut fiskeplatserna.
Fiske
Under våren och försommaren pågick notrodd och krokrodd.
Sensommar och höst pågick skötfiske och fiske av klabbströmming med s k bandskötar. Under sommarhalvårets intensiva arbetsveckor fanns ingen tid att ägna sig åt nätbyggande och kaggtillverkning m m - sådant sköts upp till eftersäsongen.
Jakob och Albin Vigren 1967
Hösten och vintern
Tillverkning av laggkärl
Under vinterhalvåret var männen sysselsatta bl a med att tillverka laggkärl. I Vibyggerå och andra kustsocknar på fastlandet fanns tunnbindande dalkarlar som byggde laggkärl, men på Ulvön tillverkade fiskarna själva sina kärl - kar, tunnor, fjärdingar, åttingar och kaggar. Kärlen tillverkades av granvirke med tunnband av hägg, sälg eller vide. Materialet till tunnbanden hämtades på hösten i lövskogar inne på fastlandet. En vanlig fiskare tillverkade ca 500 kaggar per säsong.
Se Fridolf Nordqvist tillverka en strömmingskagge 1939
På kaggbänken
”I bryggstugorna satt nu männen tillsammans vid sina kaggsäten (snebänkar) och bearbetade stavar, band, botten och lock med passaren, krokkniven, strykbänken, bandkniven, bandhaken, strökulten, kaggklämman och bottenbänken. I den öppna spisen stod kaggarna uppställda på varann för att, innan botten sattes i, först försiktigt brännas invändigt med hjälp av fina träspån. Genom bränningen blev kaggarna tätare. Det var ett återkommande problem med träkaggarna, att de inte höll tätt. Felet var dock inte alltid fiskarens. Strömmingsuppköparen förvarade ibland träkaggarna på ett felaktigt sätt.
Så tog man till sist ett brännjärn och brände in sitt namn i botten eller locket och kaggarna lagrades sedan uppe på skullen i sjöboden i väntan på tiden för strömmingsinläggningen. Då togs kaggarna ner och fylldes med vatten för att bli riktigt täta.” (Kjell Söderberg)
Fiskaren Sundlöf tillverkar småkaggar. Foto: S Campbell 1917.
Bindning och lagning av nät
Bindning och lagning av nät var ett kvinnogöra. Det utfördes oftast vintertid. Näten "byggdes" med en byggnål (bindnål) av renhorn, hägg eller björk, en byggkniv och en s k byggklyva – en stor träklyka på vilken nätet fästes under arbetet. Noten byggdes av hampgarn, sillnäten till höstfisket av lingarn. Strömmingsskötarna bands förest med s k ”skötto” som bestod av lin men mot slutet av 1800-talet började man använda bomull. En sköt kunde vara 50-60 meter lång och 7-15 meter djup och hölls då ihop av 6 000 knutar.
Näten hölls uppe av ”flarn” eller flöten bestående av kork som fästes i den övre linan – ”flartel’n” – med rullar av björknäver. Bottenlinan kallades ”stentel’n” eftersom den hölls nere med hjälp av av långa stenar som knöts fast med enkla knutar. I båten las sköten med stentel’n förut. Sten användes även till sänken vid fiske med krokstötar, som alternativ till draggar .
Knytning av tern på ny strömmingssköt. 1940-tal.
Lyssna på Olga Wigren, Frida Wigren och Tilda Söderberg när de berättar om att laga strömmingsskötar:
Äldsta sköta som pappa hade va med näver i flarteln, de va starkt, de ruttna aldrig, korken kunde bli urvattnad, bli spröd å torka sönder men nävret det höll å flöt lika bra som kork. Dom tog näver i skogen men bönderna sa ifrån till sist, dom förstörde skogen, dom vissna ju björkarna. Dom skar strimlor å satte fast vid teln mens nävern var färsk, smidig, den höll sin form hur länge som helst. De var 3-4 varv, 10-12 mm breda för att sticka i korken
Fiskaren Einar Sahlin, f 1904 i Ulvöhamn.
Säljakt
Oskar Nordqvist berättar om säljakt:
Säljakten bedrevs av s k skredstång (sälskida) på is vintertid. En skredstång var mycket bredare och längre än en normal skida - tre-fyra meter lång och någon decimeter bred. Jägaren tog sig fram genom att ha ena benet på skredstången och sparka sig fram med det lediga benet. På detta sätt tog man sig snabbt på snötäckt is och över sprickor i isen, men skredstången användes även när man skulle smyga sig fram till sälen vid dess andningshål i isen. Man låg eller var knäställd på skredstången och sköt sig fram med händerna.
I skredstångens främre del hade man en krak, en vit tygskärm bakom vilken man kunde gömma sig. Geväret kunde stickas genom ett hål i skärmens mitt. På skredstången fanns även stöd för geväret, Skredstången kunde vara mässingskodd eller försedd med metallskenor som på en sparkstötting.
Från 1900 förekom även att säl jagades med sälsaxar som placerades vid sälarnas andningshål.
Klubbning av kutar och honor förekom likaså.