Calendar
Title and navigation
Title and navigation
juli 2018
juli 2018
 mtotfls
262526272829301
272345678
289101112131415
2916171819202122
3023242526272829
31303112345

Ett klassamhälle

Ulvön var år 1905 ett utpräglat klassamhälle. I toppen överlotsar och salteriägare, därunder lotsar, affärsägare och bönder, längre ned lotsverkets båtsmän och de vanliga fiskarna. I botten fanns kustsamerna, en grupp som ofta behandlades illa men som uppskattades för sina hantverk - rissel,
handtagskorgar, kålfat och tögor. Somliga av kustlapparna respekterades även för att de ansågs kunna bota vissa sjukdomar, ställa blod, utrota vägglöss m.m.

Fiskare och bönder

I samband med 1700-talets lantmäteriförrättningar när kronans mark avvitrades från böndernas mark förblev marken på Trysunda i kronans ägo, men på Ulvön blev bönderna ägare till all jord. Från den tiden blev de egendomslösa fiskarna arrendatorer under bönderna, som ägde all mark och alla sjöbodar liksom flertalet kokhus. Ur den synvinkeln kan fisket vid Ulvöarna ses som en binäring till jordbruket  - en källa till extrainkomster för öns ursprungliga bondebefolkning.
Fiskarnas omdömen om bönderna var inte nådiga. De ogillade att "gråbönnera" ägde all mark och alla sjöbodar och drog in inkomster på detta samtidigt som de struntade i underhållet:

”Varför ska jag dra ihop åt bonn! sa han. Då gör jag heller ingenting, mer än att jag nätt och jämnt lev, det var ingen som tackar mig ändå! Tjänar jag mer, höjer bonn' bolegan och arrendet, och det är han, som får, vad jag tjänar. Nej pass, göda bönner håller en sig allt för god till!"

(Nordström, L: Bottenhavsfiskare. Sthlm 1914)

Författaren Ludvig Nordström anlände till Ulvöhmn i april 1905. Redan samma månad var han i
stånd att publicera följande bredsida i Dagens Nyheter:

”Hur bete sig nu bönderna på ön? Här finns 15 å 16 familjer, som hålla getter, 2,3 stycken pr familj.
Mera har man ej råd till. Bonden, som äger marken där getterna beta, har nu förbjudit hamnborna att släppa dit dem - så länge han lefver skall inte en klöf trampa den backen. Dessa familjer ha små barn som tränga till mjölk. Hvarifrån ta denna, då man inte har getterna längre?
Potatis, mjölk, ved - intetdera vilja bönderna tillhandahålla. De ha kor, som i allmänhet ge dem mer
mjölk än de själfva behöfva. De ha stora ägor, som kunde brukas med långt större intäkt. De kunde få mer hö, mer grönfoder, mer säd, mer potatis, om de ej vore för lata och för medfödt snåla och ogina. Vore de folk med förstånd och hjärta, skulle de kunna ordna så att de såväl som hamnborna vunno på saken. Nej - 35 kr. i bohyra pr år af fiskare, och därmed punkt.”

(Nordström, L: Från Bottenhavet. DN 16 april 1905)

Bönderna å andra sidan ansåg att fiskarna var lata och oföretagsamma - "sitt bare på båt-stängern å
gäspe". Men eftersom bönderna eftersatte underhållet av kokhusen blev det allt vanligare att fiskarna själva underhöll eller t o m byggde om dem.

Ulvöhamns fasta fiskarebefolkning levde och etablerade sina familjer på dessa osäkra villkor ända fram till 1920-talet, när fiskarna gavs rätt att friköpa sina fastigheter enligt 1918 års ensittarlag. Mot visst årligt arrende (bodlega) erhöll de fiskerätt samt sjöbod och kokhus med gistvall. Systemet ledde till
att sjöbodar och kokhus ofta försummades av bönderna och eftersom fiskarna saknade möjligheter att själva bekosta underhåll och förbättring pågick ett gradvis förfall.

Fiskare och lots vid grind 1917.  Foto: Sigurd Campbell. 

Fiskare och lotsar

I samband med kronolotsorganisationens införande erhöll lotsarna genom en uppgörelse med bönderna i Sörbyn rätt till åkermark, mulbete och vedbrand och på Lotsgärdan väster om Brännudden fick de nyttja mulbete för tre kor samt vedbrand; de fick även rätt att fiska med nät och krok.

Deras ekonomiska situation var trots detta länge usel, men situationen förbättrades drastiskt efter 1850-talets mitt när den mellannorrlänska skosgindustrin exploderade och bottenshavet trafikerades av
alltfler lastskutor. En lots kunde nu förtjäna 2 500 kr per år – att jämföra med en vanlig fiskare som sällan ens uppnådde de 800 kronor som utgjorde gräns för rösträtt och som inte åtnjöt de särskilda privilegier som tillkom lotsarna. Fiskarna fick i motsats till lotsarna själva anskaffa sin ved – men det ansågs naturligt att lotsen på morgonen besökte sjöboden och fick sin strömmingshink fylld gratis. År 1905 tillhörde lotsarna – lotsförmannen, de två lotsarna och extralotsen - samhällets övre skikt. 

Bofasta fiskare och obesuttna

De bofasta fiskarna höll samman mot de s k "snålbåtar" som rodde ut från fastlandet. De roddes av torpare, backstugusittare och strandfiskare som på detta sätt drygade ut sin försörjning under sommarhalvåret. I hamnlagets protokoll 25 juli 1853 läser vi:

"Öfverenskommo Hamnlaget att inga så kallade Snålbåtar får utanpå Skeret (Åskäret) och sörettlandet (Sydöstra stranden av Ytterön), utan norettlandet Wästanpå (Nordvästra stranden av Ulvön) får de Ro. De deremot Bryter er förfallen till ett Wite af 2 Rd Banko..."

De fattiga och vallgumman  

För samhällets fattiga gällde allmosor. På Brännudden vid västra inloppet och utanför kapellets port fanns fattigbössor där man samlade in pengar som delades ut av hamnlaget.

Vallgumman vaktade hamnens getter och såg till att de inte strövade in på böndernas ägor och på gistvallarna. Vallguman var vanligen änka efter en båtsman, en lots, en kustsame etc. Att gå som vallgumma var oftast ett alternativ till att tigga.