Calendar
Title and navigation
Title and navigation
september 2018
september 2018
 mtotfls
35272829303112
363456789
3710111213141516
3817181920212223
3924252627282930
401234567

"Lotsarna på Ulvön"

 

 

 

Ulvön är mest förknippad med fiske och beredning av surströmming. Mindre känt är att ön har en 250-årig epok som lotsplats.

Den information som ges här bygger på Kjell Söderbergs bok Lotsarna på Ulvön. Boken är en guldgruva för den som vill få information om lotsningshistoria i allmänhet och lotsning vid Ulvön i synnerhet. Den innehåller förutom författarens egen text en mängd utdrag ur källmaterial från 1600-talet och framåt, text, kartor och fotografier.

Kjell var själv född på Ulvön och hade därmed anor från flera av de släkter och personer som finns nämnda i boken. Han har lagt ned ett omfattande forskningsarbete genom att studera källor i en mängd olika arkiv.  Läs mer om Kjell Söderberg.

Ulvö kapellag känner stor tacksamhet mot Kjell Söderberg som ställde sin bok Lotsarna på Ulvön till förfogande för publicering. På dessa sidor får du en kort sammanfattning av Ulvöns lotshistoria från början av 1700-talet till nedläggningen 1967.

Lotsyrkets uppkomst
Så fick norrlandskusten lotsar
Ulvö lotsplats
Lotstjänsten
Båtar och fartyg

 

Lotsyrkets uppkomst

Först under den svenske kungen Karl XI infördes en fastare organisation för lotsningen i Sverige. Men lotsar hade funnits långt dessförinnan.

Lotsarna kunde få plikta med sitt liv

Vid 1300-talets mitt fanns i Magnus Erikssons stadslag en skeppsmålabalk där ledsagarens (lotsens) och skepparens rättigheter reglerades på följande sätt:

”Nu lejer någon ledsagare, som skall visa dem leden. Han säger sig vilja låta dem segla utan varje skada över sjön dit de förelägga. Seglar han sedan på grund och de få skada därav, hava de rätt att taga hans liv…”

Under den tid när det saknades sjökort och navigeringshjälpmedel var behovet stort av folk som kände farvattnen. Med allt större fartyg ökade också kraven på lotsyrkets utövare. Lotsarna var dock under en lång epok privata personer som åtog sig lotsning och det skulle dröja länge innan lotsyrket fick en organisatorisk stadga.

Vasakungarna behövde lotsar

Under 1500- och 1600-talen vidtogs åtgärder av vasakungarna för att säkra tillgången på lotsar. Främst var det örlogsflottans behov som tillgodosågs. Kungen upplät särskilda hemman åt lotsarna och gav dem viss skattefrihet. Lotsyrket kom att gå i arv i flera generationer. Kungen ställde som motkrav att lotsen skulle styra och ledsaga de kungliga skeppen och alla handelsfartyg när behov uppstod.

Så fick norrlandskusten lotsar 

Styrmanskaptenen och lotsdirektören Nils Strömcrona betydde mycket för uppkomsten av ett organiserat lotsväsende längs norrlandskusten upp till Umeå. När man här talar om att inrätta lotsplatser måste man dock hålla i minnet att det inte var fråga om kronolotsar, dvs lotsar anställda av staten .Lotsningen var en bisyssla till bondens och fiskarens vanliga sysslor.

I Strömcronas dagbok står att läsa att han den 3 augusti 1725 med hjälp av några fiskare lotsades in till Ulvöhamn där han tillsatte inte mindre än sju lotsar och fyra drängar. När han i september återvände till Stockholm hade han organiserat sexton lotsplatser från Gävle till Umeå med sammanlagt femtioen lotsar och femtio drängar.

Den förste lotsen med ersättning från Kungl. Maj:ts lönestat utsågs inte förrän 1821. Han hette Daniel Schörling och hade en officiell lotsbricka som legitimerade honom som kronolots.

Lotsbricka enligt 1798 års lotsförordning

Lotsningen vid Ulvön
Lotsarna på Ulvön var skyldiga att lotsa söderut till Härnöklubb och norrut till Skag. Om deras lotsuppassning hette det: ”Lotsarnes uppwacktning är hela tiden på åhret, då Skiärgården är för is öppen.” Lotstaxan var i allmänhet 8 öre kopparmynt för varje fot fartyget var djupgående. En ny seglationsordning 1774 stadgade att alla fartyg, som kom från öppen sjö var skyldiga att ta lots vid vite av 150 daler silvermynt.

Ulvölotsarnas dagböcker berättar om hur lotsningens karaktär och inriktning förändrades under åren. Under 1820-talet svarade lotsningar från Ulvön till Näske/Hummelvik för drygt en tredjedel av det totala antalet. Detta kronolotsplatsens första decennium kännetecknades också av en förhållandevis stor andel lotsningar från Ulvön till Skag. Lotsningarna från Ulvön till lastageplatsena vid Örnsköldsviksfjärden visade under perioden 1821-59 en succesiv ökning och utgjorde  på 1850-talet var femte lotsning.

Ulvöhamn – norrlandskustens nav

Vad som mer än något annat karakteriserade lotsningarna under denna tid var det stora antalet fartyg som lotsades från farvattnen vid Ulvön in till Ulvöhamn eller tvärtom. På 1830-talet tillhörde mer än hälften av alla lotsningar denna kategori och på 1850-talet hade fortfarande mer än hälften av alla lotsningar Ulvöhamn som destinations- eller avgångshamn.

Om lotsningens primära och huvudsakliga syfte normalt var att föra ett fartyg till en lastageplats för lastning eller lossning av varor måste denna lotsning till och från Ulvöhamn sägas vara av en annan och sekundär natur. Ändamålet tycks ha varit att föra fartygen till en väl skyddad hamn, i väntan på lämpliga betingelser för att fortsätta resan. I Ulvöhamn var fartygen skyddade för alla vindar och ankargrunden var god. För den tidiga segelsjöfarten var sådana hamnar eftersökta, vilket också gav lotsningen en särprägel. Också under segelsjöfartens sista år förekom det att segelfartyg samlades i Ulvöhamn i avvaktan på gynnsamma väderleksförhållanden för att kunna fortsätta resan. I maj 1898 låg enligt lotsdagboken inte mindre än sex segelfartyg i barlast samtidigt för ankar i Ulvöhamn.

Redan i början av 1860-talet började denna  ”sekundärlotsning” att förlora i  betydelse och under 1880-talet utgjorde den endast 2-3% av lotsningarna.  


Detalj ur Nils Strömcronas karta över Ulvöhamn 1725

 
På 1880-talet började Köpmanholmen att bli en allt mer dominerande hamn i ulvölotsarnas dagböcker. Lotsning till och från denna lastageplats för sågade trävaror, och senare pappersmassa, svarade redan då för mer än 40% av det totala antalet lotsningar. I början av 1930-talet har mer än varannan lotsning Köp-manholmen som mål eller utgångspunkt, under 1958 tre av fyra lotsningar.

”och vart jag såg…”

Under den epok, då en rad mindre sågar anlades i de ångermanländska kustsocknarna, redovisar lotsdagböckerna också lotsningar till och från lastageplatser i socknarna Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå. Sin högsta nivå nådde lotsningen till och från Nordingrå 1908 med 39% av den totala lotsningen vid Ulvö lotsplats, Lastageplatserna i Ullångers socken spelade inte en lika stor roll och än mindre lotsningar till och från hamnarna i Vibyggerå. För Ulvö lotsplats var seglationen till lastageplatserna i Örnsköldsviksfjärden mycket betydelsefull. Ofta svarade lotsningen till dessa för 10-20% av det totala antalet lotsningar.

Trävaror – en tyngdpunkt i frakterna, här norska fartyg i Sundsvalls hamn på 1860-talet

Köpmanholmens hamn under trävaruexportens högkonjunktur

Världskrig och industriell utveckling påverkar lotsningen

Under de båda världskrigen förändrades lotsningens karaktär. Vissa år var mer än hälften av lotsningen koncentrerad till lotslederna Ulvön-Skag och Ulvön–Härnö.

Under perioden 1822-1958  återspeglar sig den industriella utvecklingen i lotsningens inriktning. De geografiskt utspridda vattensågarnas och ångsågarnas tid avlöstes av den större mer koncentrerade sulfat- och sulfitmasseindustrins epok. Lotsningen blir alltmer begränsad till några få hamnar.

Seglationen förändrades bl a genom övergång från segelfartyg av trä till ångfartyg och motorfartyg av järn samt effektivare isbrytarhjälp.

Ulvö lotsplats

När styrmanskaptenen och lotsdirektören Nils Strömcrona under sin expedition 1725  utfärdade en rad lotsfullmakter lade han också grunden till lokaliseringen av de norrländska lotsplatserna som i stora drag kom att bli bestående.

Ulvön – mer känd som fiskehamn än som lotsplats

Ulvön, mitt i det storslagna ångermanländska kustlandskapet, har historiskt främst förknippats med strömmingsfisket och den därmed sammanhängande beredningen av salt- och surströmming. Öns huvudort, Ulvöhamn, var länge Norrlands största fiskeläge. Mindre känd och mindre omskriven är den lotsplats som fanns på ön fram till den 1 januari 1967, då den som följd av den s.k. lotsorganisationsutredningens förslag lades ned. Genom nedläggningen avslutades ett nära 250-årigt kapitel i den ångermanländska kustsjöfartens historia. Ulvöhamn var under en lång tid en viktig knutpunkt i den bottniska sjöfarten och Ulvö lotsplats spelade därvid en icke obetydlig roll.

I arkiven är Ulvön sparsamt omnämnd

Endast någon enstaka gång möter oss emellertid namnet Ulvön i de arkivdokument som belyser äldre tiders sjöfartsförhållanden. I en skrivelse från landshövdingen i Västernorrland till Kungl. Maj:t i september 1689 omtalas att ett fartyg  ankommit till Ulvön efter att på väg från Sundsvall till Nystad i Finland ha mött oväder och drivit tillbaka mot den svenska kusten.En skriftväxling mellan landshövdingen och Kungl. Maj:t år 1743 handlar om vad man skulle göra med en spannmålslast på ett fartyg tillhörigt en borgare från Uleåborg i Finland. Fartyget låg fastfruset i isen vid Ulvön och lasten var mycket eftertraktad eftersom det var stor brist på proviant.

Ulvön – knutpunkt för postgången

Att Ulvön var en viktig länk i den bottniska sjöfartens och handelns organisation belyses också i ett annat sammanhang. När gästgiveri- och skjutsväsendet i Ångermanland fick en fastare utformning i mitten av 1600-talet inrättades ett särskilt sjögästgiveri på Ulvön.Den kände norrlandsforskaren Johan Nordlander uppger att vid den här tiden en av landskapets två postmästare bodde på Ulvön. Ulvösundet var en av de bästa hamnarna längs norrlandskusten och anlöptes ofta av norr- och södergående fartyg, som en viktig replipunkt i förbindelserna mellan norra och mellersta Sverige. Det sägs att Ulvön vid den här tiden fungerade som omlastningshamn både för post och varor. Om man i norra Ångermanland ville skicka brev eller gods t ex till Piteå eller Stockholm, så skickade man det först till Ulvön, där det togs om hand av något lämpligt fartyg, som var destinerat till vederbörande ort.Allt detta bevisar att det inte var en tillfällighet att Strömcrona valde Ulvön som lämplig plats för ett av de nya lotsställen, som han upprättade längs norrlandskusten.

Jordbruk och fiske – den dominerande näringen

För det Ulvön som Nils Strömcrona mötte då spelade dock sjöfarten en liten roll. Här liksom på andra skärgårdsöar var fisket i kombination med jordbruk och boskapsskötsel de dominerande näringarna. Den bofasta befolkningen var koncentrerad till byarna på Ulvön. I fiskelägena bedrevs sommarfiske, framför allt från Gävle och andra mellansvenska städer och dessa fiskare återvände till sina hemorter i början av hösten. De personer som Strömcrona 1725 utrustade med fullmakt att vara lotsar var alla bönder eller bondsöner bosatta i Ulvöns båda byar Sörbyn och Norrbyn. Man skulle kunna kalla dessa för allmogelotsar. Först på 1800-talet infördes kronolotsar avlönade av staten.

Mannen på bilden representerar en av kronolotsarna från senare delen av 1800-talet.

Lotsförman Johan Alfred Viberg (1852-1911)
och hans hustru Märta Elisabet, född
Söderberg (1841-19O1)


Första lotsplatsen var illa rustad

Den lotsplats som genom lotsförordningen 1820 inrättades på Ulvön var i många avseenden illa rustad att fullgöra sin funktion. För att lotsplatsen skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt var det också nödvändigt att det skulle finnas ett lämpligt utkiksställe för lotsuppassningen, att tjänliga lotsbåtar fanns tillgängliga och att farlederna var väl utprickade.
Sålunda uppfördes år 1835 en vaktstuga på Barkarholmen (Åskäret). Den blev under många år - liksom en rad andra norrländska lotsuppassningsstugor - ett viktigt landkänningsmärken för sjöfarten. 

Skags lotsuppassningsstuga på Harskäret 1861-1878

Lotsplatsens båtar

Följande sägs om båtbeståndet vid Ulvö lotsplats från 1830 till 1850: de sju lotsbåtarna ägdes alla av lotsar och var i genomsnitt 6,9 m långa och 1,8 m breda, dimensioner som varit typiska för Bottenhavets skötbåtar under lång tid och som både kunde seglas och ros. Sandhamns lotsbåt år 1832 kan tjäna som exempel.


Ritning över Sandhamns lotsbåt 1832


För Ulvö lotsplats dröjde det ända till 1901 innan man fick en kronolotsbåt. Den såldes sex år senare till två fiskare på Ulvön för 165 kronor och ersattes av en ny från Rödkallens lotsplats Den var stationerad på Ulvön fram till år 1915. Eftersom dessa seglande lotsbåtar inte var så lätta manövrera var det ofta nödvändigt att ha en skötbåt på släp för att lättare kunna borda de lotssökande fartygen.
År 1906 färdigställde bröderna Dahlin i Ulvöhamn en lotsbåt åt Ulvö lotsplats. Den var åtta meter lång och något bredare än en skötbåt och försågs med en 5 hkr Avance-motor av kultändarmodell. Denna båt kunde göra sex knop. Några år senare byggde båtbyggaren i Docksta Nils Sundin en öppen fiskebåt av den typ som finska säljägare använde. Den var försedd med kopparförhydning för att möjliggöra gång i tunn is och hade en 4 hkr Westmanmotor. Även denna kunde göra 6 knop. Den kallades ”Sampo” och blev en legendarisk trotjänare vid Ulvö lotsplats.

Den första järnbåten vid lotsplatsen var byggd 1939 och försedd med en 80 hkr Scania Vabis-motor, den andra byggdes 1956 och hade en motor av samma fabrikat på 115 hkr.

Ulvöns första motordrivna lotsbåt, byggd i Ulvöhamn 1905-6, lotsarna Gustaf Öman och Walfrid Wisten samt en sommargäst

Utprickning av grund

Av de prickrullor och andra handlingar som beskriver utprickningen vid Ulvön framgår att vissa grund var utprickade redan på 1700-talet. Hit hörde Rödharen och Bockharen (Koskäret) vid västra inloppet, Fattigbössgrundet (även kallat Banken) utanför Brännudden, Lönnbådan och Skjulsgrundet.
När nya farleder togs i bruk gjordes noggranna undersökningar av behovet av prickar och andra sjömärken. Vid mitten av 1800-talet började man  publicera beskrivningar av farlederna till de sjöfarandes hjälp.  I ”Den svenske lotsen” 1862 stod till exempel att läsa om västra inloppet till Ulvöhamn att det var 20 fot djupt, dock så trångt att ett fartyg 100 fot långt och 17 till 18 fots djupgående nätt och jämnt kan styra genom ”krökarne deri”. Det nämndes också att Ulvölotsarna har sin utkiksstuga på ett högt berg och kommer fartygen till mötes utanför Rödberget, men bör kallas i tid för att hinna ut. Vidare att man helst bör anlita lotsbiträde med seglande fartyg, eftersom strömmen ibland kan vara ganska svår i det trånga inloppsgattet.


Lotsstugan på Åskäret flyttas till Lotsberget

För lotsarna på Ulvön stod det snart klart att placeringen av lotsuppassningsstugan på Åskäret var ett misstag. Den bästa placeringen ansåg man vara på Södra Hamnberget på norra Ulvön, det enda utkiksberget för de tre till Ulvöhamn ledande inloppen och därtill med möjlighet till utkik mot sydväst, något som visade sig allt mer angeläget med hänsyn till den ökande sjötrafiken - dessutom på gångavstånd från hamnen där lotsarna bodde och verkade.
På vintern 1850-51 flyttade mästerlotsen Jonas Öman stugan från Åskäret till dess nuvarande plats på Södra Hamnberget, även kallat Lotsberget. Den uppfördes här på ny stenfot, höjdes med tre varv timmer, fick brädpanel utanpå timret, nytt tak, nya skorstenar, nya golvbjälkar med trossbotten och behandlades med tjära och rödfärg.  Ulvö lotsplats fick härigenom en förnämlig utkiksplats; med blotta ögat ser man i norr Skags lotsplats och i söder Högbonden.

 

Lotstjänsten                                                                                

Norrbyn och Sörbyn – här bodde lotsarna

De personer som styrmanskaptenen och lotsdirektören Nils Strömcrona 1725 utrustade med fullmakt att vara lotsar var alla bönder eller bondsöner bosatta i Ulvöns båda byar Sörbyn och Norrbyn och hade lotsyrket som bisyssla.
Yngst av dem var Johan Olsson som 17 år gammal lotsade brigantinen Göja från Ulvöhamn  till Skags hamn med Strömcrona ombord. Johan tillhörde den rolandssonska släkten en av Ulvöns äldsta och den mest dominerande och han var den förste som tog sig släktnamnet Söderberg.
För lotsningen betalades lotspenningar av fartygens skeppare enligt en särskild lotstaxa. Några stora belopp kan det aldrig ha varit fråga om. Lotsarna hade visserligen anställts av kronan och kallade sig därför kronolotsar men fick varken lön eller pension av kronan och det är därför riktigare att kalla dem allmogelotsar.
Trots förmåner som t ex rätt till strömmingsfiske och viss skattebefrielse var det mycket svårt att besätta lotstjänsterna och endast de fattiga stannade någon längre tid i tjänst. De jordägande bönderna och stadsfiskarna fann denna bisyssla föga lockande.


              1-riksdaler silvermynt från 1721
              Lotsålderman – årslön 30 riksdaler
              Mästerlots – årslön 10 riksdaler
              Sekundlots – årslön 5 riksdaler

Ulvölotsarna får personalstat – och löner

Sedan Kungl.Maj:t år 1780 fastställt personal- och lönestat för lotsplatsorganisationen skulle på Ulvön tillsättas en lotsålderman, en mästerlots och en sekundlots med en årslön av trettio, tio respektive fem riksdaler.
När befattningarna ledigförklarades samma år visade endast ett fåtal något intresse för tjänsterna och i samtliga fall var det fråga om människor som levde i ekonomisk misär. Ingen av Ulvöns bofasta anmälde sitt intresse. Till den första kronolotstjänsten vid Ulvö lotsplats utsågs 1821 en f.d. komminister i Vibyggerå och varken han eller de tre efter honom anställda kronolotsarna var bofasta på Ulvön.

Krav på kompetens

Examensintyget på bilden visar att det fanns formella krav på lotsarnas kompetens. Då inga lotsar fanns vid lotsplatsen vid denna tid, har det undertecknats av bl.a. två gävlefiskare, Olof Söderberg och hans son Jonas Gustaf. Den senare blev 1852 ålderman vid Ulvö lotsplats.

Examinationsintyg år 1845 för sekundlotsen Jonas Öman vid Ulvö lotsplats


Åretruntboende kronolotsar

Den förste åretruntboende kronolotsen på Ulvön var Jacob Söderberg, son till strandfiskaren Per Rolandsson Söderberg och hans hustru Brita Jakobsdotter på Ulvön. Jacob Söderberg var  också den förste som inredde sitt hus för åretruntboende i hamnen, som tidigare endast varit bebodd under sommarhalvåret. 20 år gammal skrevs han 1823 in i lotsrullan som lärling för att senare bli sekundlots och mästerlots och slutligen ålderman. Bouppteckningen efter hans död är ett av många exempel på de relativt svåra ekonomiska villkor som gällde för strandfiskare och lotsar på den här tiden.

Farligt arbete och fattigdom

I lotsarkiven finns också många exempel på hur hårt och farligt lotsarnas arbete var; många gånger riskerade man liv och hälsa utan att kompenseras av en rimlig lön. Särskilt många är vittnesbörden om fattigdom vid lotsplatser som t ex den på Ulvön lotsplats, där seglationen var ringa och lotspenninginkomsterna följaktligen små. På grund av de låga inkomsterna hade lotsarna ingen möjlighet att lägga undan något och många  ”fruktade tiggarestaven” inför ålderdomen. Lotsänkornas situation var ännu svårare. I bästa fall kunde de erhålla tillfälliga nådegåvor och var helt utlämnade till andras medömkan och hjälp.

Borgaren från Gävle som blev lots vid Ulvön

De tre första decennierna efter tillsättningen av kronolotsar på Ulvön kännetecknades av en organisatorisk instabilitet, framför allt stora personalproblem.
En klar förändring till det bättre skedde då fiskaren och borgaren i Gävle, Jonas Gustaf Söderberg, utnämndes till lotsålderman. De första åren av sitt vuxna liv ägnade han sig åt sommarfiske vid Ulvön. Sannolikt var det på grund av de sjunkande inkomsterna av fisket som han sökte en befattning vid lotsverket.
Efter att ha avlagt lotsåldermansexamen och trohetsed till konungen tillträdde han  sin tjänst vid Ulvö lotsplats 1852. Vid den här tiden fanns endast två namn i lotsplatsens rulla nämligen mästerlotsen Jonas Öman och han son lotslärlingen Per Wilhelm, som 16 år gammal fått styrsedel för lotsning av fartyg med högst 10 fots djupgående. En av Jonas Gustafs första uppgifter blev därför att tillsätta de vakanta tjänsterna.


Lotsarna bosätter sig på samma plats

I en visitationsrapport för år 1854 kan noteras, att sedan Jonas Gustaf Söderberg låtit uppföra ett boningshus på den för lotsarna utstakade inhägnaden nordväst om fiskarhamnen, förklarade sig mästerlotsen och sekundlotsen vilja flytta till samma plats. Man ansåg att mycket skulle vinnas genom att lotsarna skulle bo tillsammans på ett ställe. I rapporten framförs också lotsarnas önskemål om en ”ambulatorisk” skola för barnen, eftersom vägen till närmaste folkskola var hela tre mil, en alltför lång väg att skicka barnen. Själva hade föräldrarna ingen möjlighet att ta något ansvar för barnens undervisning, eftersom de för sin försörjning också måste ägna sig åt fiske.
Lotsförman Olof August Söderberg (1837-1916) och hans hustru Margareta Kristina, född Sundin (1837-1918)
Jonas Gustaf Söderberg utsåg denne sin son Olof August till lotslärling 1852

Lotsverkets hårda disciplin

För lotsåldermannen Jonas Gustaf Söderberg, en i alla avseenden hedervärd man, fördystrades tillvaron gång på gång av lotsverkets hårda militära disciplin. Vid ett tillfälle anklagades han och hans son för viss försummelse i tjänsten och fastän ett av Jonas Gustafs barnbarn då var dödssjuk lät den militära rättvisan sig inte blidkas och far och son dömdes till tio respektive åtta dagars vaktarrest.

Lotstjänsterna går i arv

När lotsåldermanstjänsten på Ulvön blev ledig efter Jonas Gustaf Söderbergs död 1874, flyttades tjänsten till Skag och Ulvö lotsplats fick under de närmaste åren klara sig utan ålderman. Från Jonas Gustafs dagar blev det med tiden en allt mer utvecklad tradition att lotsbefattningarna gick i arv i vissa släkter, som i släkten Söderberg också i släkterna Öman och Wisten. Lotssläkterna var också inbördes förbundna genom många äktenskapsband. Det kan som exempel nämnas att tre av Jonas Gustaf Söderbergs fyra döttrar var gifta med lotsar på Ulvön. 

Med ökande lotsningar räddas Ulvö lotsplats

Jonas Gustafs  tjänst som ålderman blev också osäker i och med att Ulvön ifrågasattes som lotsställe och därmed också hans tjänst, men antalet lotsningar, som vid 1800-talets början endast uppgick till i genomsnitt 14 per år, hade under 1860-talet stigit till 96 och Jonas Gustaf kunde stanna kvar på sin tjänst till sin bortgång.
Personalstyrkan var visserligen tidvis alltför stor, men personalomsättningen långt mindre än tidigare. Under de 24 år Jonas Gustaf ledde lotsplatsen skedde också påtagliga förbättringar i förutsättningarna att möta de ökande seglationskraven och lotstjänsten blev därmed allt mer attraktiv.

Uniformen

Mycket länge saknades allmänna bestämmelser om uniformer för lotsverkets personal. Det var i princip lotsbrickan som visade att lotsen var behörig att utöva sitt yrke. På 1870-talet föreskrevs att lotsarna i tjänsten skulle bära blå sjömansdräkt och blå mössa. Fyra år senare tilläts det lotsar, som i den militära rangordningen var jämställda med underofficerare eller som hade avlagt styrmansexamen, att i mössan bära två silvertränsar och blå och gul kokard. Samtidigt lämnades förslag till uniformer, som hade stark anknytning till flottan. Först 1881 infördes ett allmängiltigt uniformstvång, som klart markerade frigörelsen från det militära sambandet.

Förbättrade anställningsvillkor

Under 1800-talets senare hälft skedde också en successiv förbättring av ulvölotsarnas anställningvillkor. När författaren Ludvig Nordström vistades i Ulvöhamn under sommarhalvåret 1905 tyckte han sig märka att lotsarna i fiskeläget blivit en slags överklass, som levde under bättre och säkrare villkor än fiskarbefolkningen. Från allmogelotsarnas tid, då lotsningen var en skyldighet som fullgjordes vid enstaka tillfällen mot viss skattefrihet i gengäld, över kronolotsarnas första tid, då lotsningen fortfarande var en bisyssla vid sidan av fisket, hade lotsarna på Ulvön utvecklats till en yrkeskår med så relativt goda levnadsbetingelser att fiske och jordbruk blev allt mindre nödvändigt för familjens försörjning. Kronolotsarna hade blivit en ekonomiskt självständig yrkeskår.

Förslag till uniform för lotsålderman enligt generalorder den 12.1.1874