Calendar
Title and navigation
Title and navigation
november 2018
november 2018
 mtotfls
442930311234
45567891011
4612131415161718
4719202122232425
48262728293012
493456789

Pastor Manbert Perssons minnestal till Lubbe

Ludvig Nordström begravdes i Heliga korsets kapell i Stockholm den 20 april 1942. Två dar därefter infördes följande minnesord i Örnsköldsviks-Posten, författade av ulvöpastorn Manbert Persson:

Då Ludvig Nordström gick bort förlorade Ulvön en av sina bästa vänner. Det var en aprildag före islossningen år 1905 som Ludvig Nordström första gången kom till vår ö, där han i det hårda och strävsamma livet bland fiskarna ”föddes till sitt verkliga jag”, såsom han själv omvittnat. Sedan har han haft sina innersta hjärterötter bland klipporna och människorna härute, vilka han aldrig kunnat glömma, huru vida han än farit omkring i världen. I sin rika produktion kommer han åter och åter tillbaka till sin ungdoms fiskeö och den tid, då han tjänade fiskedräng och vad han då lärde. Visserligen voro väl öborna icke alltid glada åt de bilder han i med sin frodiga fantasi målade av livet och människorna i sin ungdoms Ulvöhamn, men tiden har givit andra perspektiv och när Lubbe nyligen firade sin 60-årsdag var den hyllning, som även Ulvön ägnade honom, fylld av uppriktighet och vänskap.
Även en vårdag före islossningen kom budet om Ludvig Nordströms bortgång. Det var för oss Ulvöbor icke alldeles överraskande. I ett brev till oss i början av februari skriver han om sin sjukdom och säger att han ”sannolikt aldrig mer skall återse sitt gamla kära Ulvöhamn”. Han talar om hur åldern börjar göra sig förnimbar, men ”kanske håller jag ännu en liten stund”. Det blev också blott en liten stund.
När jag den 12 mars inför talrikt församlade öbor läste upp ett brev till Ulvön från vår diktare och vän, kände vi alla att det var ett avsked, som djupt grep oss:

Lubbes brev

”Får jag först och främst trycka er ihand och sedan i tur och ordning alla gamla vänners på Ulvön. För de flesta är jag väl numera närmast en saga och en legend, men ännu leva dock några kvar som jag arbetat i lag med, skämtat och gycklat men även talat allvar med — alla kända och okända vill jag i dag ta i näven och tacka. Inte kunde jag ana, då jag hos Bergners, jag tror i stora rummet, skrev min första historia ”Per-Eriks jakt”, som kom in i Västernorrlands Allehanda och orsakade mycken uppståndelse på grund av vad man trodde var ”råhet”, medan det var beundran för det hårda virket i Ulvöborna och kärlek till den outsägligt storslagna naturen däruppe som jag fick för första gång uppleva med själ och alla sinnen d e n oförglömliga våren — inte, säger jag, kunde jag väl tro att den och övriga historier med tiden skulle bli så fina, att de påstämplades betyget ”klassiska” —men det var väl kärlekens makt. När man hämtat sig från överraskningen över det nya och ovana, fann man det som bar alltsammans, min känsla att med själ och hjärta tillhöra detta folk. Den j känslan bestämde hela mitt följande liv och jag har ju också många gånger omvittnat att jag föddes till mitt verkliga jag i denna hamn ute i havet. Inte minst i därför att där lärde jag mig förstå och vörda arbetets storhet, den makt som jag sedan alltid oföränderligt sökt att prisa. Så blev ”moster 'Bergner” min sånggudinna. Så återkom jag då och då till denna min andliga födelseplats för att hämta kraft. Och så blev Ulvön för alltid invänt i mitt innersta liv.
Jag målar ju ock säljer mina tavlor, men några har jag aldrig sålt. Det är några tavlor från hamnen, från Rödharsudden, från Grundhamn — de hänga här i mitt arbetsrum och i min matsal, så att jag alltid skall ha hamnen omkring mig.
När jag i dag berättar detta, förstår ni kanske bäst vad Ulvön betytt för mig och hur fästad jag
är vid den och dess människor. Jag kan ur min dagbok i dag citera följande tafatta vers, som jag skrev med blyerts på Muresunds lada under en paus i arbetet med Bergners jord:

   septemberkvällens sena och skymmande stund,
   då jag väntar blott att resa till min stad,
   har jag smekt ditt gräs och smekt din jord,
   du kära Muresund
   och lyssnat tyst till prasslet av gulnade blad
   och betänkt hur jag vuxit fast i dig
   och vid allt som har vuxit fram ur Ulvöns hårda grund.
   15 september 1905, Muresunds lada.
   Och nu: Gud välsigne er allesammans!

Er hjärtevän Ludvig Nordström.”

Ulvön har förlorat en vän. Vid denna tid, då så mycket blir grus och spillror, är det svårt att avvara människor, som nitälska för att något bygges upp. Ulvön kommer länge att minnas sin fiskedräng, som blev en predikare och tuktomästare, till vars stämma hela nationen lyssnade. Nu har den tystnat, men vid Ludvig Nordstrom talat hör livet till. Även i den bästa människas verk är mycket förgängligt, men mycket av vad han hoppats på och siat om skall helt visst nå sin uppfyllelse. Även den gryning han såg i nuets mörker skall till sist bli ljusan dag. Också vi härute på vår fiskeö böja djupt våra huvuden vid vår väns grav. Visserligen nådde den spröda klangen från Ulvö kapells klocka icke långt men den var i söndags med i tacksägelseringningen. Jag tror att han gladdes åt den klangen.
Frid över Ludvig Nordströms minne !

P. Manbert Pehrsson.