Skötbåtar

De båtar som användes för fisket var anpassade för fiske nära stränderna, därför ganska små. 

notbåten 2,1 x 7,7 meter   2,1 
skötbåten 1,8 x 7,1 meter 1,8 
lillbåten 1,5 x 5,9 meter 1,5
snuggan 1,2  bred 

Båtarna hade fyra bord, senare fem – en s k ”femböling”.  De byggdes i gran, men till vrängerna (spanten) användes självvuxen furu med naturlig böj, normalt 12-14 stycken. Båtarna var förstärkta tvärsöver med s k ”hettar” som fästes i spanten och gjorde konstruktionen styvare. Detta var viktigt när tung last skulle ros hem i hårt väder. Då kunde även hända att man höjde bordläggningen med ett s k skibord eller ”skvättbord”. I notbåten satte man upp ett löstagbart skott som begränsade utrymmet mellan bakbettet – aktertoftens gavel - och skottet till tre vränger. Inom detta utrymme lastades fisk upp till sudbandet – det kallades att ha fiskat tre vränger.   

Not- och skötbåtar var försedda med två eller tre håar (roddställningar) samt ett eller två sprisegel. 
Ibland behövde man se framåt när man rodde. Att sitta i aktern och ro med ansiktet vänt framåt kallades att ”mönne”. 

Lyssna på båtbyggaren Sven Wigren:

  .

Motorisering

Den typ av skötbåt som användes av ulvöfiskarna var inte lämpad för motordrift och först efter 1910 började de första motorbåtarna komma i användning. En viktig faktor var att Docksta varv hade startats år 1905 och att hushållningssällskapet hjälpte fiskarna att köpa motorbåtar med statliga amorteringslån.
Motorkraft. De första tändkulemotorerna debuterade på 1910-talet. År 1915 framfördes 4 av hamnens
skötbåtar med tändkulemotorer medan 26 båtar ännu roddes eller seglades. Tio år senare framdrevs 18 av de 28 skötbåtarna med hjälp av motor. 

Oskar Nordqvist berättar om motorbåtarnas intåg:

.