Marknader

Avståndet till marknaderna gjorde att ulvöfiskarna knappast sålde någon färsk fisk utan koncentrerade sig på saltad strömming och surströmming. Under fjärrfiskets tid hade en stor del av den beredda strömmingen förts med haxar och storbåtar till Gävle och andra städer men fjärrfiskets tillbakagång gjorde det nödvändigt att finna andra marknader och distributionssätt. Lokala fiskmarknader fanns i Gala i Mo socken, i Nyåker i Nätra socken och i Örnsköldsvik, samtliga i september. Nyåkersmarknaden eller ”hamnmärten” var förutom fiskmarknad en källa till förlustelser, närmast ett nöjesfält med betydande inslag av superi och slagsmål. Dessa marknader representerade dock ingen framtid – det krävdes en effektivare försäljningsorganisation och bättre anordningar för emballering och transport.

Efter 1905 ökade antalet ångfartyg som trafikerade norrlandskusten och många av dessa passerade även Ulvöhamn där de lastade strömmingskaggar. Därmed förbättrades förutsättningarna för transport av färsk fisk, saltad fisk och surströmming.

Hushållningssällskapet och ”Lingen”

Under 1880-talet framträdde ulvöfiskarna som föregångare när det gällde metoder för strömmingens beredning och försäljning. Viktiga bidrag till detta var länets hushållningssällskap med den pådrivande fiskeriöveruppsyningsmannen J A Ling – i folkmun kallad ”Lingen”. En annan viktig faktor var länsstyrelsens ordningsstadga 1889 för länets fiskelägen. Där föreskrevs att kärlen för saltströmming skulle förses med kvalitetsstämplar som utvisade fiskarens och fiskehamnens namn samt årtal när saltning skett.

Fiskarnas ekonomiska sammanslutningar

Ulvöfiskarna var organiserade i det traditionella hamnlaget, men andra föreningar som kunde underlätta försäljning och distribution lät vänta på sig, frånsett Ulvö Salteriförening som bildades år 1897. Ulföhamns fiskareförening tillkom först under 1920-talet och omdöptes senare till Ulvöhamns fiskförsäljningslag. Under 1930-talet anslöts denna förening till Ångermanlands fiskförsäljningsförening.