Laggkärl och plåtburkar

I fiskarsamhället användes laggkärl av olika slag för beredning och lagring av saltströmming och surströmming – stora saltkar samt hel- och halvfjärdingar för transport och lagring av färdiga produkter för marknaden. Fiskarkulturen var liksom andra livsmedelskulturer helt beroende av dessa laggkärl. Tunnbinderiet är ett gammalt yrke som genom handelns utveckling under 1800-talet även kom att utövas industriellt i laggkärlsfabriker. Ulvöfiskarna förblev dock länge sina egna tunnbindare. 

 

Hantering av kaggar tillhörde sådant som började besiktas under 1890-talet. Om en surströmmingskagge inte höll måttet 2.62 liter erhöll den inget besiktningsmärke. År 1895 anställde hushållningssällskapet därför en fiskerinspektör med uppgift att undervisa länets fiskare om laggkärlstillverkning. Fiskeriinspektören J A Ling tog även initiativ till en studieresa till Norges västkust där man fick hämta råd från grannlandets erkänt duktiga tunnbindare. Denna rådgivning gällde dock i första hand det större tunnbinderiet – tillverkning av tunnor och kar av trä. 

 

Studieresan till Norge gällde även konsten att lägga in strömming i plåtburkar istället för träkaggar. Hemkomna till Sverige bildade Ling år 1897 tillsammans med Johan Axel Söderberg, Herman Söderberg och Jonas Wedin ett företag som baserades på att lägga in och sälja surströmming i bleckburkar. Inledningsvis lödde man fast locken, en metod som övergavs eftersom spadet kokade så att lödningen misslyckades. Efter något år köptes därför den första falsmaskinen. Hushållningssällskapet och J A Ling följde denna utveckling och bidrog till fortsatt kvalitetsutveckling genom premiering och pristävlingar. 

 

Kaggar är små laggkärl. Små surströmmingskaggar som rymde 1-3 liter började tillverkas av fiskarna i Ulvöhamn på 1870-talet. En pionjär på området var fiskaren Erik Bergner, ”Gubben Ångerman” i Ludvig Nordströms Ulvö-noveller. Kaggarna byggdes med laggstavar i gran och med vidjeband i främst sälg. De blev ett viktigt inslag i fiskarhushållets ekonomi eftersom man nu erhöll en produkt som kunde säljas utan mellanhänder, till exempel på marknaderna i Gala i Mo och Nätra hamnmarknad. En normalfamilj kunde tillverka upp till 500 kaggar under en vinter och hela familjen engagerades i de olika arbetsmomenten – insamling och preparering av vidjor, hyvling av kaggstavar, tillverkning av bottnar, montering. 

Fiskarna fortsatte tillverka träkaggar för egen surströmmingsförsäljning ända fram till 1940-talet – främst små kaggar på ca 1.4 liter för den växande turismen. Kärl med järnband introducerades efterhand, framför allt för hel- och halvfjärdingar, men fiskarnas små kaggar bands även mot slutet enbart med trävidjor.

 

Ulvökaggen placerar sig i den tradition som nu beskrivits. Som mall har använts den kagge som finns bevarad efter fiskaren Alvar Vallin i Marviksgrunnan på Södra Ulvön och som rymmer 1.4 liter. Den tillverkas med laggar och bottnar i senvuxen gran och binds med järnband. Stavar och bottnar tillverkas av Thorslundkagge AB i Högsjö i Vingåker men montering och märkning sker i Ulvö museum.