Ulvön har historiskt främst förknippats med strömmingsfisket och den därmed sammanhängande beredningen av salt- och surströmming. Mindre känd och mindre omskriven är den lotsplats som fanns på ön fram till den 1 januari 1967 då den lades ned. Genom nedläggningen avslutades ett nära 250-årigt kapitel i den ångermanländska kustsjöfartens historia. Ulvöhamn var under en lång tid en viktig knutpunkt i den bottniska sjöfarten och Ulvö lotsplats.

Men i arkiven är Ulvön sparsamt omnämnd och endast någon enstaka gång dyker namnet Ulvön upp i de arkivdokument som belyser äldre tiders sjöfartsförhållanden. 

Lotsningen vid Ulvön

Under ledning av styrmanskaptenen Nils Strömcrona etablerades år 1725 ett organiserat lotsväsende längs norrlandskusten. Ulvöns strategiska läge, med det skyddade Ulvösundet, gjorde att Strömcrona valde Ulvön som en av sina nya lotsplatser. I Strömcronas dagbok står att han den 3 augusti 1725 med hjälp av några fiskare lotsades in till Ulvöhamn där han tillsatte inte mindre än sju lotsar och fyra drängar. De personer som fick fullmakt att vara lotsar var alla bönder eller bondsöner bosatta i Ulvöns båda byar Sörbyn och Norrbyn. Man skulle kunna kalla dessa för allmogelotsar. Först på 1800-talet infördes kronolotsar, avlönade av staten.
När Strömcrona i september återvände till Stockholm hade han organiserat sexton lotsplatser från Gävle till Umeå.

Lotsarna på Ulvön hade ansvar för lotsning söderut till Härnöklubb och norrut till Skag. De var i tjänst så länge skärgården var isfri. Lotstaxan var i allmänhet 8 öre kopparmynt för varje fot fartyget var djupgående. En ny seglationsordning 1774 stadgade att alla fartyg  som kom från öppen sjö var skyldiga att ta lots vid vite av 150 daler silvermynt.

Antalet lotsningar var inledningsvis blygsamt, men sköt fart under 1800-talet på grund av den växande trävaruexporten. Ulvölotsarnas dagböcker berättar om hur lotsningens karaktär och inriktning förändrades under åren. Vad som mer än något annat karakteriserade lotsningarna under denna tid var det stora antalet fartyg som lotsades från farvattnen vid Ulvön in till Ulvöhamn eller tvärtom. På 1830-talet tillhörde mer än hälften av alla lotsningar denna kategori och på 1850-talet hade fortfarande mer än hälften av alla lotsningar Ulvöhamn som destinations- eller avgångshamn.

Om lotsningens primära och huvudsakliga syfte normalt var att föra ett fartyg till en lastageplats för lastning eller lossning av varor måste denna lotsning till och från Ulvöhamn sägas vara av en annan och sekundär natur. Anledningen till detta var hamnens skyddade läge, där fartyg kunde invänta bättre väderleksförhållanden. För den tidiga segelsjöfarten var sådana hamnar eftersökta, vilket också gav lotsningen en särprägel. Också under segelsjöfartens sista år förekom det att segelfartyg samlades i Ulvöhamn i avvaktan på gynnsamma väderleksförhållanden för att kunna fortsätta resan. I maj 1898 låg enligt lotsdagboken inte mindre än sex segelfartyg i barlast samtidigt för ankar i Ulvöhamn.
Denna ”sekundärlotsning” minskade dock kraftigt från 1860-talet.

Mot slutet av 1800-talet ökade lotsningarna till den nya industrin i Köpmanholmen. Lotsningen till denna hamn, som hanterade sågade trävaror och senare pappersmassa, blev allt viktigare och dominerade slutligen statistiken.

Under de båda världskrigen förändrades lotsningens karaktär. Vissa år var mer än hälften av lotsningen koncentrerad till lotslederna Ulvön-Skag och Ulvön–Härnö.

Första lotsplatsen

För att lotsplatsen skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt var det också nödvändigt att det skulle finnas ett lämpligt utkiksställe för lotsuppassningen, att lotsbåtar fanns tillgängliga och att farlederna var väl utprickade. År 1835 uppfördes därför en vaktstuga på Barkarholmen (Åskäret). Den blev under många år, liksom en rad andra norrländska lotsuppassningsstugor, ett viktigt landkänningsmärken för sjöfarten.

Utprickning av grund

Av de prickrullor och andra handlingar som beskriver utprickningen vid Ulvön framgår att vissa grund var utprickade redan på 1700-talet. Hit hörde Rödharen och Bockharen (Koskäret) vid västra inloppet, Fattigbössgrundet (även kallat Banken) utanför Brännudden, Lönnbådan och Skjulsgrundet. När nya farleder togs i bruk gjordes noggranna undersökningar av behovet av prickar och andra sjömärken.

Vid mitten av 1800-talet började man publicera beskrivningar av farlederna till de sjöfarandes hjälp. I ”Den svenske lotsen” 1862 stod till exempel att läsa om västra inloppet till Ulvöhamn att det var 20 fot djupt, dock så trångt att ett fartyg 100 fot långt och 17 till 18 fots djupgående nätt och jämnt kan styra genom ”krökarne deri”. Det nämndes också att Ulvölotsarna har sin utkiksstuga på ett högt berg och kommer fartygen till mötes utanför Rödberget, men bör kallas i tid för att hinna ut. Vidare att man helst bör anlita lotsbiträde med seglande fartyg, eftersom strömmen ibland kan vara ganska svår i det trånga inloppsgattet.

Lotsningens vidareutveckling

I takt med den industriella utvecklingen förändrades lotsningsmönstren. Småskaliga sågverk gav plats åt större, mer koncentrerad massa- och pappersindustri. Lotsningen blev därmed begränsad till färre, större hamnar, vilket speglade utvecklingen i regionen.

Lotsplatsen på Ulvön lades ned den 1 januari 1967 och avslutade då en nästan 250-årig epok i den ångermanländska sjöfartens historia.