De personer som Nils Strömcrona 1725 utrustade med fullmakt att vara lotsar var alla bönder eller bondsöner bosatta i Ulvöns båda byar Sörbyn och Norrbyn och alla hade lotsyrket som bisyssla.

Yngst av dem var Johan Olsson som 17 år gammal lotsade brigantinen Göja från Ulvöhamn till Skags hamn med Strömcrona ombord. Johan tillhörde den rolandssonska släkten. En av Ulvöns äldsta och den mest dominerande och han var den förste som tog sig släktnamnet Söderberg.

För lotsningen betalades lotspenningar av fartygens skeppare enligt en särskild lotstaxa. Några stora belopp kan det aldrig ha varit fråga om. Lotsarna hade visserligen anställts av staten och kallade sig därför kronolotsar, men de fick varken lön eller pension och det är därför riktigare att kalla dem allmogelotsar.

Trots förmåner som till exempel rätt till strömmingsfiske och viss skattebefrielse var det mycket svårt att besätta lotstjänsterna och endast de fattiga stannade någon längre tid i tjänst. De jordägande bönderna och stadsfiskarna fann denna bisyssla föga lockande.

Sedan Kungl. Maj:t år 1780 fastställt personal- och lönestat för lotsplatsorganisationen skulle det på Ulvön tillsättas en lotsålderman, en mästerlots och en sekundlots med en årslön av trettio, tio respektive fem riksdaler.

När befattningarna ledigförklarades samma år visade endast ett fåtal något intresse för tjänsterna och i samtliga fall var det fråga om människor som levde i ekonomisk misär. Ingen av Ulvöns bofasta anmälde sitt intresse.

Till den första kronolotstjänsten vid Ulvö lotsplats utsågs 1821 en före detta komminister i Vibyggerå. Varken han eller de tre efter honom anställda kronolotsarna var bofasta på Ulvön.

I lotsarkiven finns också många exempel på hur hårt och farligt lotsarnas arbete var; många gånger riskerade man liv och hälsa utan att kompenseras av en rimlig lön. Särskilt många är vittnesbörden om fattigdom vid lotsplatser däribland den på Ulvö lotsplats, där seglationen var ringa och lotspenninginkomsterna följaktligen små. På grund av de låga inkomsterna hade lotsarna ingen möjlighet att lägga undan något och många ”fruktade tiggarestaven” inför ålderdomen. Lotsänkornas situation var ännu svårare. I bästa fall kunde de erhålla tillfälliga nådegåvor men de var helt utlämnade till andras medömkan och hjälp.

Åretruntboende kronolotsar

Den förste åretruntboende kronolotsen på Ulvön var Jacob Söderberg, son till strandfiskaren Per Rolandsson Söderberg och hans hustru Brita Jakobsdotter på Ulvön. Jacob Söderberg var också den förste som inredde sitt hus för åretruntboende i hamnen, som tidigare endast varit bebodd under sommarhalvåret. 20 år gammal skrevs han 1823 in i lotsrullan som lärling för att senare bli sekundlots och mästerlots och slutligen ålderman.

Borgaren från Gävle som blev lots vid Ulvön

De tre första decennierna efter tillsättningen av kronolotsar på Ulvön kännetecknades av en organisatorisk instabilitet, framför allt stora personalproblem.
En klar förändring till det bättre skedde då fiskaren och borgaren i Gävle, Jonas Gustaf Söderberg, utnämndes till lotsålderman. De första åren av sitt vuxna liv ägnade han sig åt sommarfiske vid Ulvön. Sannolikt var det på grund av de sjunkande inkomsterna av fisket som han sökte en befattning vid lotsverket.
Efter att ha avlagt lotsåldermansexamen och trohetsed till konungen tillträdde han sin tjänst vid Ulvö lotsplats 1852. Vid den här tiden fanns endast två namn i lotsplatsens rulla nämligen mästerlotsen Jonas Öman och hans son lotslärlingen Per Wilhelm, som 16 år gammal fått styrsedel för lotsning av fartyg med högst 10 fots djupgående. En av Jonas Gustafs första uppgifter blev därför att tillsätta de vakanta tjänsterna.

Lotsarna bosätter sig på samma plats

I en visitationsrapport för år 1854 kan noteras, att sedan Jonas Gustaf Söderberg låtit uppföra ett boningshus på den för lotsarna utstakade inhägnaden nordväst om fiskarhamnen, förklarade sig mästerlotsen och sekundlotsen vilja flytta till samma plats. Man ansåg att mycket skulle vinnas om lotsarna bodde tillsammans på ett ställe. I rapporten framförs också lotsarnas önskemål om en ”ambulatorisk” skola för barnen – närmaste folkskola befann sig hela tre mil bort på fastlandet. Själva hade föräldrarna ingen möjlighet att ta något ansvar för barnens undervisning eftersom de för sin försörjning också måste ägna sig åt fiske.

Lotsverkets hårda disciplin

För lotsåldermannen Jonas Gustaf Söderberg, en i alla avseenden hedervärd man, fördystrades tillvaron gång på gång av lotsverkets hårda militära disciplin. Vid ett tillfälle anklagades han och hans son för viss försummelse i tjänsten och trots att ett av Jonas Gustafs barnbarn då var dödssjuk lät den militära rättvisan sig inte blidkas. Far och son dömdes till tio respektive åtta dagars vaktarrest.

Lotstjänsterna går i arv

Jonas Gustafs tjänst som ålderman blev också osäker i och med att Ulvön ifrågasattes som lotsställe och därmed också hans tjänst, men antalet lotsningar, som vid 1800-talets början endast uppgick till i genomsnitt 14 per år, hade under 1860-talet stigit till 96 och Jonas Gustaf kunde stanna kvar på sin tjänst till sin bortgång.

När lotsåldermanstjänsten på Ulvön blev ledig efter Jonas Gustaf Söderbergs död 1874 flyttades tjänsten till Skag och Ulvö lotsplats fick under de närmaste åren klara sig utan ålderman. Från Jonas Gustafs dagar blev det med tiden en allt mer utvecklad tradition att lotsbefattningarna gick i arv i vissa släkter, som i släkten Söderberg samt i släkterna Öman och Wisten. Lotssläkterna var också inbördes förbundna genom många äktenskapsband. Det kan som exempel nämnas att tre av Jonas Gustaf Söderbergs fyra döttrar var gifta med lotsar på Ulvön.

Personalstyrkan var visserligen tidvis alltför stor, men personalomsättningen långt mindre än tidigare. Under de 24 år Jonas Gustaf ledde lotsplatsen skedde också påtagliga förbättringar som skapade bättre förutsättningar när det gällde att  möta de ökande seglationskraven.  Lotstjänsten blev därmed allt mer attraktiv.

Uniformen

Mycket länge saknades allmänna bestämmelser om uniformer för lotsverkets personal. Det var i princip lotsbrickan som visade att lotsen var behörig att utöva sitt yrke. På 1870-talet föreskrevs att lotsarna i tjänsten skulle bära blå sjömansdräkt och blå mössa. Fyra år senare tilläts de lotsar, som i den militära rangordningen var jämställda med underofficerare eller som hade avlagt styrmansexamen, att i mössan bära två silvertränsar och blå och gul kokard. Samtidigt lämnades förslag till uniformer, som hade stark anknytning till flottan. Först 1881 infördes ett allmängiltigt uniformstvång, som markerade frigörelse från den militära utstyrseln.

Förbättrade anställningsvillkor

Under 1800-talets senare hälft skedde också en successiv förbättring av ulvölotsarnas anställningvillkor. När författaren Ludvig Nordström vistades i Ulvöhamn under sommarhalvåret 1905 tyckte han sig märka att lotsarna i fiskeläget blivit en slags överklass, som levde under bättre och säkrare villkor än fiskarbefolkningen. Från allmogelotsarnas tid, då lotsningen var en skyldighet som fullgjordes vid enstaka tillfällen mot viss skattefrihet i gengäld, över kronolotsarnas första tid, då lotsningen fortfarande var en bisyssla vid sidan av fisket, hade lotsarna på Ulvön utvecklats till en yrkeskår med så relativt goda levnadsbetingelser att fiske och jordbruk blev allt mindre nödvändigt för familjens försörjning. Kronolotsarna hade blivit en ekonomiskt självständig yrkeskår.