Sofia Bergner (1836-1918)

Sofia Bergners föräldrar var strandfiskaren Pehr Öman och Märta Stina Viberg. Hon gifte sig år 1860 med den jämnårige drängen Erik Munther. Äktenskapet blev barnlöst men de hade flera fosterbarn. Eric och Sofia byggde ett hus nere i hamnen troligen 1880 sedan de fått köpa mark och timmer av Sörbybonden Roland Johansson.

Sofia Munther, eller Sofia Bergner som hon kom att heta efter makens namnbyte, är en av de legendariska gestalterna i Ludvig Nordströms diktning om Tvärhamn. I böcker och artiklar har han ofta beskrivit henne som sin sånggudinna. Det var hos ”moster Bergner” som författaren arbetade som fiskardräng över sommaren 1905.

I en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Från min tid som fiskardräng” ser han tillbaka på sin ulvövistelse med tacksamhet och glädje. Här möter vi självfallet också moster Bergner:

”Detta lätta, glada, skiftande och kvicka humör, med en botten av vänlighet och tro på det goda hos alla medmänniskor, det var vad jag fann hos Ulföfiskarne, och det nådde monumentalitet hos min matmor ”moster Bergner”.

Vi ha ju aldrig haft adel i Norrland, och begreppet adel säger oss norrlänningar ingenting. Vi känner oss som adel själva, ty vi ha alltid rått oss själva och behandlat varandra och alla andra som jämlikar.
Det var moster Bergners hemlighet. Första dagen jag var i hamn kärnade hon smör, och hon kom in till mig med en tillbringare kärnmjölk och sade strålande:
– Drick kärnmjölk, du Nordström! Det är bra för fyllhuna (fyllhundar) Hon sa’ som hon tänkte. Stadsbor som besökte hamnen kommo alltid på lustfärd och alltid med gott om sprit ombord, och därför ansåg hon alla stadsbor för fyllhundar. Och hon sa’ det mitt i ansiktet. Men hon och maken hade bedrivit lönnkrog i hamnen och hotades med förvisning enligt hamnlagsprotokoll från 1861. När nykterhetslogen Havets söner bildades på 1890-talet gick hon med.

Det var kanske den allra största gåva jag fick som fiskardräng hos detta fria adelsfolk: blicken för uppriktigheten och det icke framfusiga, men rättframma språket, och att låta detta vara detta. Alltsedan detta tjänsteår har jag betraktat, kallat och hyllat denna min andra mor, denna ”moster Ångerman”, som jag döpt henne, vilken för mig alltmer blivit inbegreppet inte bara av den ångermanländska kustens, utan av hela Ångermanlands folk, som min sanna och verkliga sånggudinna, och jag vill vid Gud inte byta ut henne mot någon i världen.”

I Ludvig Nordströms första bok diktsamlingen Kains land, som kom ut 1906, möter vi Sofia och hennes man Erik Bergner (Munther) i dikterna ”Munther” och ”Fiskafänget”.

Novellsamlingen Fiskare, som kom ut året därpå, låter oss möta Sofia Bergner i många av novellerna. Här kallar författaren henne ”mor Åbygge”. I inledningsnovellen – som handlar om potatissättning på Myresudden – ger författaren en inledande presentation av novellernas personer och här möter vi också
”Mor Åbygge själf, som är den myndigaste fiskarhustrun i hamn, går från spisen till bordet, fyller på fat och spillkum, klappar på axeln och skrattar och kastar slämpord.”

Novellen ”Gumman Munther grät”, vilken i novellsamlingen Jonas Ångerman och hans hus har rubriken ”Gumman Ångerman grät”, handlar nästan uteslutande om Sofia Bergner och hennes man.

I novellen ”Fiskarglädje” är handlingen åter förlagd till Sofia och Erik Bergners hem. Slutligen möter vi dem i novellen ”Gamla stammen” och ”Ack, Herre, straffa icke mig!”, vilken sistnämnda också ingår i den 1941 utgivna novellsamlingen Jonas Ångerman och hans hus.

I Västernorrlands Allehanda skrev Ludvig Nordström år 1913 en artikel under rubriken ”Moster Bergner av Ulfön”
Novellsamlingen Historier, som utkom 1926, inleds med novellen ”Min sånggudinna”, skriven ”Till minnet av Sofie Bergner, Ulföhamn, Ångermanland ”. Här möter vi en kärleksfull och ömsint skildring av författarens möte med en fiskargumma, som under ett halvår var hans matmor:

”Man torde knappt kunna tänka sig någonting mindre poetiskt, nånting mera jordvuxet, stabilt, reellt än gumman Ångerman. Hon var vid denna tid mellan sextio och sjuttio år, skulle jag tro. En ovanligt liten gumma, med något höjd (svensk) mage, men ingen vidare motsvarighet på andra sidan, varigenom kjolen kom att vara litet högre fram än bak. Kullriga axlar, rundade sig litet kutigt på ryggen, framsidans kvinnliga skönhetssymboler nedsjunkna mot midjan. Så på detta ett litet huvud, brunt som läder, med en bred, tandlös mun, en bred näsa, som lagt sig på ansiktet som för att omfamna det, små, små blå ögon bakom ett par grova glasögon med ovanligt tjockt glas och. med ena skänkeln lagad medelst grått garn, som lindats kring det brutna stället. Vidare ett färglöst hår, mittbenat och vattenslätat in till huvudet samt draget bakåt till en den minsta tänkbara knut i nacken. Klädseln var pjäxor på fötterna, gråsvart vadmalskjol, blått ylleliv och muddar.

Det var min sånggudinna. Och jag var stolt över henne. Hon fångade mitt hjärta från första stund .”