Kokhuset
Ovanför sjöbodarna låg boningshusen, kallade kokhus, med ena gaveln längs hamngatan. De äldsta kokhusen bestod av ett enda rum med öppen spis.
All mark i fiskeläget liksom sjöbodarna och många av kokhusen ägdes 1905 av bönderna i Sörbyn. Husen hyrdes ut i samband med utarrenderingen av fiskerättigheterna. Underhållet åvilade egentligen bönderna, men dessa menade, att den låga arrendeavgiften inte gjorde det möjligt för dem att sköta underhållet på ett tillfredsställande sätt. Många av byggnaderna var därför 1905 i dåligt skick. Somliga fiskare byggde därför nya kokhus åt sig själva eller reparerade på egen bekostnad de förhyrda. Det skulle dröja tjugo år, innan fiskarna genom ensittarlagen fick möjlighet att lösa in den mark och de bostäder de under lång tid vårdat som sin egendom.
”Och hans hus var en grå låda av ohyvlade, grovt tillyxade stockar ur skogen, stående på fyra knutstenar, men för övrigt utan stenfot, samt hopbyggd med sjöboden, där saltströmmingen och surströmmingen spredo sina dofter”….
…”I staden fanns det järnspis och kakelugnar och fotogenlampor. Ute i fiskelägena var det öppen spis och stearinljus eller talgdankar samt lyktor. Fotogenlampa användes blott vid högtidliga tillfällen. Mest var det öppna spisen, som fick lysa, liksom värma. För övrigt var det mörker”.
Ludvig Nordström, Pyramiden Sverige (1934).
Efter sekelkiftet 1900 började fiskarna förse sina kokhus med kakelugnar, järnspisar och fotogenlampor. Lotsen Wille Öman byggde tidigt övervåning och försåg huset med faluröd ytterpanel och den storvulne fiskaren Erik Bergner smyckade sitt hus med profilerade taksparrar och lambrekin. Det normala kokhuset var dock ännu en omålad, timrad byggnad utan trossbotten där upp till fyra generationer kunde sova i samma spisrum.
Lotsen Ömans hus
Wille Öman hade goda lotsinkomster efter 1860 och kunde därför utveckla sitt hem så att det höjde sig över de vanliga fiskarbostället. Vi låter Kjell Söderberg beskriva hans hem:
”Innanför den tvådelade ytterdörren var en liten farstu med grönmålad pärlspont på väggarna. Till höger gick en enkel trätrappa upp till övervåningen, som genom en timrad vägg var delad i en hall och ett rum. I rummet och hallen stod tre rödbetsade, pinnade, enkla utdragssoffor uppställda. På rummets båda långsidor fanns två smala förrådsutrymmen. Här förvarades bl.a. vinterkläder och fällar samt remingtongeväret och de båda lodbössorna. Lodbössorna, som främst användes vid säljakt, var ofta tillverkade av en bössmed i Vibyggerå på fastlandet, men ibland köpte man lodbössor av finska säljägare, som kom in till hamnen på vårarna.”
Köket
”Från farstun kom man genom en dörr till vänster in i köket. Möbleringen var enkel men funktionell. Alldeles till vänster innanför dörren stod en skänk, blåmålad, med två dörrar och två lådor. Här förvarades en rad husgeråd och porslin. Mellan skänken och hörnet rakt fram hade väggen två fönster, vardera med åtta lufter. Framför dessa fönster stod en utdragssoffa. I hörnet hängde ett hörnskåp med dörr och halvcirkelformad framsida. Under detta skåp stod ännu en skänk med långsidan mot den vägg, som vätte mot hamngatan. Denna skänk var också målad i en blå nyans och hade överst en låda som täckte skänkens hela längd, därunder en klaff och på sidorna två långsmala dörrar. Mitt under klaffen fanns två dörrar. I skänken förvarades diverse porslin. Till höger om denna skänk hade rummet ett stort fönster mot hamngatan med tolv lufter. Framför detta fönster stod ett bord med några stolar. I rummets hörn till höger om det stora fönstret stod ännu en utdragssoffa.”
Spisen
”I rummets hörn till höger om köksdörren var spisen och skorstensstocken. Skorstenen var murad av råtegel, som man tillverkat själv av soltorkad lera. Mellan skorstenen och timmerväggen var den så kallade graven (”grava”) – ett smalt utrymme, där man vintertid bland annat torkade den kaggved, som användes till olika laggkärl. Här brukade man också torka skor och kläder. Här förvarades olika husgeråd och här låg hartassen, med vilken man vår och höst kritade spismuren. Ibland utnyttjades ”grava” som en sovplats för de yngsta barnen – ännu lever en och annan som minns den ångest de kände inför tanken att någon skulle stänga den långsmala dörren till ”grava”. På spishällen låg en tjock gjutjärnsplatta med initialerna PWÖM CCÖM 1866 i profil. Dessa gjutjärnsplattor, som förekom i flera fiskarstugor, var ofta gjutna av ett gjuteri i Bollsta vid Ångermanälven. På denna gjutjärnsplatta stod järnspisen. Den kallades i dagligt tal för Sperospisen. Sitt namn hade den fått efter det norska ångfartyget ”Spero” från Arendal, som på sin jungfruresa 1891 gick på Lönnbådan utanför norra inloppet till Ulvöhamn. För att dra loss fartyget tvingades man lämpa däckslasten över bord. Den bärgades av Ulvöhamnsbor och för den bärgarlön de fick, köpte många Ulvöfiskare sin första järnspis. Framför spisen stod ett litet bord och en stol. Här brukade ofta Lotta sitta vid sin spinnrock.”
Kammaren
”I kammaren fanns bl.a. ett par enkla utdragssoffor. Willes enkla tubkikare hängde på en spik till vänster om köksdörren. Taket i köket och kammaren utgjordes av breda lockpanelsbräder. I ena hörnet av rummet hängde under taket en torkställning, de så kallade ”åsträna”, där man brukade torka bland annat kaggved. Väggarna var tapetserade. Under tapeterna hade man klistrat tidningar direkt mot den nakna timmerväggen, bland annat ”Tidning för Arbetare och Allmoge”. Golvet var tillverkat av breda, sågade plankor, men det fanns ingen trossbotten: På vintern var det därför svårt att undvika kalldrag från golvet: Under köksgolvet fanns en liten timrad källare, till vilken man hade tillträde genom en lucka i golvet. Här förvarades bland annat potatis och humle. I golvet fanns två, 10 x 10 cm stora, öppningar genom vilka man fyllde på sitt förråd av dessa förnödenheter.”
(Ur: Kjell Söderberg: Ulvöhamn – två bilder ur ett fiskeläges historia)