Fjärrfiske med dessa förutsättningar bedrevs i Norrköping, Södertälje, Strängnäs, Torshälla, Köping, Västerås, Enköping, Uppsala, Norrtälje – och Gävle. Fiskefärderna till Norrlandskusten var nästan alltid kombinerade med handel med salt, spannmål, bergslagsprodukter och andra varor. 

Gävlefiskare

Vid mitten av 1700-talet var Gävle Norrlands största stad, mellan 1750–1840 steg folkmängden från 3769 personer till 8137. Hälften av stadens borgare var på denna tid fiskare och de bedrev ett omfattande fjärrfiske på Norrland.
En av Gävles så kallade societeter var fiskarsocieteten, som bildades omkring 1740. Fiskarsocietetens socialt framträdande ställning i Gävle berodde på att fisket hade gamla anor och att fiskarna ärvt ett sparsamt och idogt levnadssätt som småningom gjorde en och annan av dem relativt välbärgade. Det sparsamma levnadssättet var nödvändigt för att jämna ut perioder av gott fiske med perioder av dåligt eller katastrofalt fiske – naturliga variationer som fiskaren kunde gardera sig emot endast genom sträng sparsamhet under de goda åren.

Gävlefiskarnas kungliga privilegier

Grunden till Gävleborgarnas dominerande roll inom det norrländska fjärrfisket lades år 1557 när Gustaf Vasa gav Gävle fiskerskap ensamrätt till allt fiske utmed Norrlandskusten mot att de betalade en högre tull än tidigare, nämligen var tionde tunna.

Gävlebo-hamnarna

Vid mitten av 1700-talet fanns cirka 135 verksamma Gävlefiskare, tre fjärdedelar av Gävles samtliga fiskare, inom det område vi nu kallar Höga Kusten. De så kallade Gävlebohamnarna inom detta område var Skagshamn, Skeppsmaln, Bergön, Grisslan, Trysunda, Sandviken, Ulvön, Norrfällsviken, Rävsön, Barsta, Barsviken och Berghamn. Ulvöhamn var genom sitt läge en av de attraktivaste hamnarna.

Ångermanlänningar i Gävle fiskaresocietet

Av de fiskare som åren 1720–1759 ansökte om inträde i Gävle fiskaresocietet var nästan var fjärde kommen från Ångermanland:

• 16 från Nordingrå
• 5 från Ulvön
• 3 från övriga Nätra
• 6 från Vibyggerå
• 3 från Ullånger
• 3 från Själevad
• 9 från övriga socknar

De var ofta nära besläktade med varandra och eftersom att de i Gävle dessutom var bosatta inom ett koncentrerat område uppträdde de som en enda stor familj.
Även i Ulvöhamn upprepades detta mönster. De Gävlefiskare som under sommarhalvåret ägnade sig åt fjärrfiske med Ulvöhamn som bas var till övervägande del ångermanlänningar av bonde- eller torparsläkt.

Haxarna

Gävlefiskarna transporterade fisk och förnödenheter med så kallade haxar. Fiskarsocietetens medlemmar hade vid mitten av 1700-talet ägt cirka 60 haxar. Lastförmågan hos de 16 haxar som trafikerade Ulvöhamn 1750–1850 varierade från 20 till 115 ton. Färderna med de fullastade haxarna var ofta farofyllda och notiser i kyrkböcker, taxeringslängder och tidningar vittnar om åtskilliga sjöolyckor. Ett exempel på det är från oktober 1802 då tre Gävlefamiljer omkom under färd med en haxe från fiskeläget Grisslan norr om Ulvön till Gävle.

Gävlefiskarnas getter

Gävlefiskarna höll sig inte med andra kreatur än getter, den tidens ”fattigmansko”, och enligt den gamla generationen bofasta Ulvöfiskare kunde man höra på långt håll när Gävlefiskarna var i antågande. Då haxarna om våren kom in genom västra inloppet till Ulvöhamn och getterna fick se de lövskogsfattiga markerna, jämrade de sig högljutt av hemlängtan och hördes bräka ”Gäääävle, Gäääävle…” Under vissa perioder medförde Gävlefiskara varje år mellan 80 och 100 getter. De sköttes av fiskelägets vallgumma och förvarades nattetid i en inhägnad i hamnen eller i enkla fähus. Trots vallgummans uppsikt befann de sig ofta på bönderna mark och ställde till skada, vilket skapade konflikter.