Det så kallade fjärrfisket bedrevs i huvudsak för avsalu och för miljöer där fisken måste klara långa lagringstider. Saltet gjorde det möjligt att handla med strömming på avlägsna marknader. När det kommersiella värdet steg ökade också statens intresse för fiskhandel som objekt för beskattning.
Från 1545 ansågs alla strömmingsfisken tillhöra staten och beskattades med var femtonde tunna. Staten ställde nu även kvalitetskrav på saltströmmingen – strömmingstunnorna skulle krönas av en krönare (kvalitetsmärkas) och slarv med insaltningen bestraffades.

Fjärrfiskande städer

Fjärrfiske med dessa förutsättningar bedrevs i Norrköping, Södertälje, Strängnäs, Torshälla, Köping, Västerås, Enköping, Uppsala, Norrtälje – och Gävle. Fiskefärderna till Norrlandskusten var nästan alltid kombinerade med handel med salt, spannmål, bergslagsprodukter och andra varor.

Fjärrfiskets upphörande

Under loppet av 1700-talet upphörde de mellansvenska städerna och Gävle gradvis med sitt fjärrfiske.
Åren 1750–1800 fiskade ett 20-tal Gävlefiskare årligen i Ulvöhamn men under perioden 1800-1855 sjönk antalet till noll. Orsakerna var flera. En viktig orsak var att 1766 års fiskestadga gav strandägarna rätt till fiske och bröt därmed Gävlefiskarnas monopol på Norrlandsfisket. En annan var näringsfrihetslagstiftningen 1864. Fjärrfiskarna hade alltid bedrivit handel med varor som fraktades ut från hemstaden men genom näringsfriheten spreds affärsverksamheten även till landsbygden och fjärrfiskarna förlorade en viktig inkomstkälla. De förbättrade land- och sjötransporterna gjorde också att fjärrfiskarnas förlorade möjligheter till inkomster från handel och transport. Många Gävlefiskare valde av dessa skäl att bosätta sig i Ulvöhamn. Den fasta bosättning som etablerades i Ulvöhamn under 1800-talet bestod till stor del av Gävlefiskare som beslutat att stanna, de övriga var strandfiskare som flyttat ut från fastlandet.

Konkurrens från sillen

En annan faktor var den växande konkurrensen från västkustsillen. Från 1830-talet kunde den fraktas med ångbåt från Göteborg till Gävle och där kunde denna sill köpas till lägre pris än den egna strömmingen. Gävlefiskarna förlorade snart marknaden inte bara i hemstaden Gävle utan också i Bergslagen, där saltströmmingen haft ett viktigt avsättningsområde. År 1859 öppnades järnvägstrafik på sträckan Gävle-Falun och 20 år senare öppnades järnväg även mellan Bergslagen och Göteborg. Den salta sillen kunde nu lätt transporteras till områden, där fjärrfiskarna tidigare utan allvarlig konkurrens hade sålt sin saltströmming.
Hälften av Gävles borgare var på 1750-talet denna tid fiskare men andelen sjönk vartefter och hade hundra år senare sjunkit till 25%.