Fiskarkulturen
Fisket längs ångermanlandskusten växte gradvis från medeltiden och vid mitten av 1500-talet hade antalet båtar stigit till knappt 400. På Ulvön fanns då cirka 45 båtar och ett tjugotal ”nötter” eller notvarpar.
Från denna tid och framåt var fiskeåret bestämt av strömmingens beskaffenhet under olika årstider. Vårens och försommarens feta vårströmming (isströmming) och notströmming (springströmming) följdes av sensommarens och höstens lekmogna skötströmming (lekströmming) och höstströmming (klabbströmming).
Rätten till fiske
Gustav Wasas beslut om det norrländska fisket 1542 och 1545 sanktionerade inte bara det fiske som bedrevs av norrlandskustens strandägare och det fiskande borgerskapet utan även det konkurrerande fjärrfiske som bedrevs av till exempel Gävlefiskarna. År 1557 fick Gävleborgarna ensamrätt till detta fjärrfiske mot att de levererade var tionde tunna till kronan.
Arrendatorer under bönderna
Med stöd av fjärrfiskeprivilegierna etablerade Gävlefiskarna så kallade gävlebohamnar i bland annat Ulvöhamn. Gävlefiskarnas fiske i dessa hamnar måste dock arrenderas från strandägarna, det vill säga från de som ägde fastigheterna. I Sandviken och Ulvöhamn betalade gävlefiskarna arrende i form av av ”båtlega”, ”bodlega”, ”strandlega” till bönderna i Sörbyn och Norrbyn. Fiskearrendet gav fiskerätt samt tillgång till sjöbod med strand, bostadshus, bodar där redskap kunde förvaras och där strömmingen kunde hanteras.
Ordning för fisket
Fisket var noga reglerat. Fiskeplatserna lottades på hamnlagets Jackmässtämma och utrodd fick ske först när kapellklockan ringde. I de äldsta kända föreskrifterna om skötrodden hade tidpunkten för utrodd satts till klockan 7. Från 1840-talet var ordningen att signalen med kapellklockan gavs klockan 20 första veckan efter Jacksmäss, därefter en halvtimme tidigare för varje vecka fram till Barsmäss. Skötarna måste tas upp senast klockan 7 dagen efter.
På samma sätt som det var förbjudet att ro med skötar under notrodden och krokrodden var det förbjudet att fiska med not och skötkrok under skötrodden.
Säsongsfiskande bönder från fastlandet fick delta endast om de godkänts av hamnlaget. Bråk om skötläggningen kunde gälla ”otidig utrodd” eller att man lagt sina fiskeredskap över en annans. Det förekom även gränsdragningstvister som rörde Marviksgrunnans, Sandvikens och Ulvöhamns fiskevatten.
Skydd för det etablerade yrkesfisket
I den första fiskestadgan år 1766 stärktes strandägarnas rätt till fiske utanför sina fastigheter och år 1772 upphörde gävlefiskarnas rättigheter helt och hållet. Gävlefiskarna och fiskare som blivit bosatta på Ulvön bör inte ha drabbats av detta eftersom arrendet gav dem nödvändiga rättigheter.
Enligt 1896 års lag om rätt till fiske fick var och en fiska med rörliga redskap även ”vid annans strand” på ställen ”där sådant av ålder varit vanligt”. Undantag gjordes för fiske med not. Lagen utgjorde ett skydd mot oreglerat fiske och var ägnad att stärka den fasta fiskarbefolkningens ställning.
Detta skydd upphörde med 1950 års lag om rätt till fiske som gjorde allt kustfiske fritt, undantaget laxfiske: ”Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt vid kusten av Uppsala län med undantag av Östhammars kommun må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske med rörligt redskap, dock ej efter lax.”
Markägarnas särskilda rättigheter och systemet med fiskearrenden undanrycktes i och med detta. Under hela 1950-talet pågick rättstvister där fiskarna krävde skadestånd av kronan för förlorade fiskerätter.
Samarbete och solidaritet
Reglerna för fisket förhindrade en konkurrerande klappjakt på de bästa fiskeplatserna som kunde ha blivit ödesdiger för fiskarna. Men det visade sig å andra sidan svårt att samla ulvöfiskarna kring olika förslag till samarbeten och försäljningskooperativ. I det betydligt mindre fiskeläget Marviksgrunna tillämpades från 1850-talet ”Delninga i Grunna” som innebar att all fångst lades samman och därefter fördelades solidarisk på samtliga fiskare i förhållande till deras andel i redskapen. En sådan ordning var otänkbar i det individualistiska Ulvöhamn. Om olyckan var framme och om någon på grund av dåliga fångster kom på obestånd fanns dock en stark solidaritet i fiskarsamhället. Det var också en sedvana att fiskarfamiljerna hjälptes år med gelningen när någon fiskare fått extra mycket i sina nät.